måndag 30 maj 2011

Nya Zealand vs Frankrike

Ni som brukar läsa min blogg vet att då det är fotbollskvällar är det också amaronekvällar.
Det blev inte så igår när Championleaguefinalen spelades. I stället ägnade vi oss åt druvan Pinot Noir. Men allt i rätt ordning.
Lördagen varvades av trädgårdsarbete (vinterpotatisen skulle sättas) och V75-finaler.
Barnen återvände till sina boningar i Göteborg och Kungsbacka, så när det drog ihop sig till kvällsmat var hustrun och jag åter ensamma. Vi hade bestämt oss för en kyckling (lokalt producerad) med vitlök och diverse kryddor under skinnet. Ugnsbakade rotfrukter, de sista av våra egna, varm vitkål blandat med en creme fraiche på parmesan och vitlök. Från drivbänken hämtades ruccola och plocksallad.
Till detta ställde vi två PN från Nya Z mot ett Franskt.

Auntsfield Hawk Hill Pinot Noir 2007.
Vinet kommer området Wairau Valley i Marlborough på Nya Z. Du som vill läsa mer om producenten gör det här
Vi köpte det här vinet för två år sedan, då det ingick i ett vinpaket som Bristly lanserade i Beställningssortimentet. Den här flaska kostade ca 200 kr.
Färgen är djup rubinröd.
Det doftar av plommon, mogna körsbär och en liten moccaton på slutet.
Smaken är fylld av röda bör (hallon, jordgubbar, smultron). Det finns en angenäm plommonkompott med behagliga kryddor. I slutet dyker även lite kaffetoner upp och en aningens lakrits. Tanninerna är mjuka och behagliga.
Betyg 4.


Hunter´s  Pinot Noir 2007.
Detta vin har under det senaste året varit vår hus pinot. Detta är dock sista flaskan.
Regionen är den samma som vin 1 dvs Wairau Valley Marlborough.
Vinet kostade 139 kr. Det finns i det ordinarie sortimentet hos SB, men med årgång 2008.
Färgen är blåröd men en ljusare ton.
Doften: Först känns lite skog och svampdoft, sedan tar en kryddighet över för att övergå i skogshallon med lite plommon inslag.
Smaken: Domineras av hallon och jordgubbar med plommoninslag. Det finns ett tydligt inslag av örter och kryddor. Vi kan också ana oss till en mörkchokladton.
I slutet av kvällen när flaskan är på väg att ta slut kan vi känna en liten bitter ton i eftersmaken. Detta har vi inte gjort på tidigare flaskor vi druckit. Flaskvariation eller är vinet på väg någonstans?

Betyg 4-.


Maranges Le Croix Moines 2007. Camille Giroud.
Vi är alltså i Bourgogne.
Förra våren kom ett antal 07:or från Camille Giroud. Vi köpte ett par flaskor av  Les Crais, Les Cent Vignes och Maranges. Detta är den första av flaskorna vi öppnar. Priset låg på 229 kr hos SB.
Detta vin kommer från den sydligaste delen av Cote de Beaune, där producenten Camille Giroud har en av sina egendomar.
Man tillämpar en organisk odlingsmetod, vilket lär betyda att man vare sig använder konstgödsel eller besprutar druvorna.
Färgen är tegelröd. Den ljusaste tonen av de tre vinerna.
Doften: Lite syrliga bär som lingon och röda vinbär, aningens svag.
Smaken: de röda vinbären går igen nu med en touch av hallon, en lite kärv stil(tanniner). Till maten funkar det utmärkt men på egen hand känns det lite kärvt.

Betyg 3+.

Det blev alltså en ganska klar seger för Nya Zealand. Inget av dessa viner är i närheten av Pegasus Bay som jag skrev om i april. Jag har också noterat att mina Pinoter från Nya Zealand är på upphällningen. Jag hoppas WP läser detta och kommer med några tips som han gjorde här

lördag 28 maj 2011

Champagne och Rosévin

Så var det dags för veckans andra födelsdagsfirande. Dottern blev 26 år i går. Hon valde att komma ner till sina föräldrar för att bli lite extra firad. Jag hade ingen undervisning på fredagen, så det fick bli lite veckohandling och inköp inför kvällen. Fiskbilen kunde erbjuda havskräftor, tonfisk och marulk till grillen.
Till dessert blev det en rabarberpaj (och rabarberna så klart från egen trädgård).
I vinkällaren hittade jag en flaska champagne med några år på nacken och ett alldeles nyutkommet rosévin.

Duval-Leroy 1996, Brut.
Druvblandningen är Pinot Noir och Chardonnay. Proportionerna har jag inte kunnat hitta.
Du som vill läsa mer om producenten gör det här.
Färgen är senapsgul med en dragning åt orange. Mängder av bubblor virvlar runt då vinet hälls upp.
Doften är intensiv av äpple, lite bröd och med en lite nötig arom.
Smaken: här känns en tydlig äpplesmak, lite citrus, lite bröd, lite tropisk frukt och mineraler.
Det finns fortfarande mycket syra i vinet som pekar mot en lång levnadstid,men fullt njutbart redan idag.
En elegant och tilltalande champagne.
Den här köptes för ett par år sedan för 399 kr hos Systembolaget.

Betyg 4.


Domaine de La Janasse 2010. Cotes du Rhone Rosé.
Vinet är gjort på 50% grenache, 30% Syrah och 20% Cinsault.
Jag har inte druckit särskilt mycket rosévin de senaste tjugo åren. Det har kanske blivit två/tre flaskor under sommarmånaderna. Vissa år inte en endaste flaska. Det är dock på det viset att det var med rosé som vindrickandet startade i början på 1970-talet.
Det här är ett piggt och friskt vin. Perfekt att avnjutas varma sommarkvällar.
Färg: ljust hallonröd.
Doft: hallon och melon
Smak: God syra med stor friskhet, hallon, jordgubb och melon. I svansen känns lite mineraltoner.
Finns just nu i Beställningssortimentet för 99 kr. Jag köpte bara en flaska men kommer att komplettera med ett par flaskor.

Betyg 3+.

fredag 27 maj 2011

Palmer & Co

Så har då ytterligare ett år lagts till handlingarna. Onsdagen firades med att barnen kom ner till oss för att fira sin far. Båda barnen är förtjusta i champagne, så det blev att gå ner i källaren och hämta upp en flaska. Hustrun gjorde en japansk spenatsallad med pilgrimsmusslor och lite couscous. Riktigt läckert.
Dottern hade under sin tid i Rom inhandlat en anteckningsbok (i fickformat) för att föra anteckningar om viner, som dricks ute på vinbarer eller restauranger. ( Förmodligen har hon tyckt att det varit pinsamt att se sin far göra anteckningar på servetter, baksidan av kvitton etc). Boken är indelad i rött, vitt och champagner/spumanti med rubriker som namn, producent, tasting notes mm. Hon vet minsann vad fadern behöver!

Kvällens Champagne blev Palmer&Co Millesime 2000 Brut.
Palmer & Co är ett kooperativ och du som vill läsa lite mer på svenska om historien gör det här.
Millesime är en blandning av druvorna Pinot Noir, Chardonnay samt Pinot Meunier
Färgen: en helläckert knallgul färg med en ton av bärnsten.
Doft: Båda barnen utropar "vilken härlig äppledoft". Hustrun och jag kan bara instämma, men vi känner också doft av lite citrus med en brödig ton. Lite mineraler känns igen.
Smaken: Härliga, friska äppletoner med en brödig touch och på slutet blandat med citrus. Trevlig mousse. Mineraler med en ton av krita och även lite tropisk frukt på slutet tycks vi ana. Syran är i bra balans med frukten. Eftersmaken är tämligen lång.
Vinet känns fullt utvecklat och är nog inne i ett perfekt drickfönster.
Barnen och hustrun tycker att det är supergott. Själv saknar jag en viss elegans, men visst är det njutbart.
På Systembolaget är det 2005:an som säljs till 269 kr. Man får mycket champagne för dom pengarna.

Betyg 4.

torsdag 26 maj 2011

Allesverloren Tinta Barocca

Kan man blogga om ett vanligt vin i standardsortimentet. Självklart tycker jag. Speciellt när man skriver för sin egen skull och vill hålla ordning på vad man druckit och vilka intryck man fick just den gången man drack vinet.
Det är också intressant att komma tillbaka till viner som på ett eller annat sätt har utgjort en startpunkt i det stegrande vinintresset.

Sydafrikanska viner dricker vi ganska sällan. Det fanns en tid då vi var förtjusta  i Allesverloren och särskilt deras Tinta Barocca. Ett vin som ofta hyllas av de svenska vinjournalisterna. Vi gick igenom  vårt vinförråd häromdagen och hittade då en låda som innehöll lite Allesverloren viner. Två Touriga Nacional och fyra flaskor av Tinta Barocca av årgångarna 2002,2003 och 2004.
Vi beslutade att ta och testa den enda 02:an.

Den som vill läsa lite mer om producenten gör det här .
Vinet har lagrats 18 månader på ekfat innan buteljering. Druvan är till 100% Tinta Barocca, som är en portugisisk druva som används i många portvinsblandningar.

Här följer intrycken av Allesverloren Tinta Barocca 2002:
Färgen är rubinröd med lite bruna nyanser som visar att vinet har några år på nacken
Doften är lite kryddig, fullt av körsbär och röda skogsbär, aningens rökig men faktiskt inte störande och på slutet lite lakrits.
Smaken är fruktig. Vi tycker oss känna plommon, lite jordgubbar och körsbär. Här finns också en del kryddor och på slutet kommer lite sötlakrits, men också en liten vaniljton. Tanninerna har genom åren blivit mjukaoch  lena. Vi tycker att vinet inte har den friskhet och fräshhet vi vill minnas att det en gång hade. Vinet har kommit en bit på utförsbacken. Inte dåligt, men det har dock haft bättre dagar.
Betyg 2+.

onsdag 25 maj 2011

Sancerre La Chapelle des Augustins 2007

Vi hade bestämt oss att på lördag då ska vi grilla fisk. Jag kom vid halvfemtidenpå fredagen till vår fiskbil i Frillesås och då var tyvärr marulken slut, som är vår favorit att grilla. Det fanns lite havskatt så det fick det bli. På lördfag fm gick jag ner i vinkällaren och tog upp en Sancerre.

La Chapelle des Augustins 2007.
Producent är Henri Bourgeois.
Druvan är så klart Sauvignon Blanc, som är lite av en vit favoritdruva.

Vingården La Chapelle des Augustins ligger sydost om staden Sancerre på sluttningen ner mot floden Loire. Vingården har gamla stockar med en snittålder på drygt 35 år. Jordmånen är 60 cm flintblandad lera på bas av kalksten, bägge stenarterna ger sitt till vinets karaktär. Vinet är jäst på ståltank men 15% har sedan lagrats på 300-liters ekfat med bâtonnage för komplexitet och rondör.

doften känner vi svartvinbärsblad med inslag av mineral, lite gröna äpplen och minsann lite fläder.

Smaken är torr och mycket frisk. Här finns tydlig smak av svartavinbärsblad och mycket mineraler, gröna äpplen, lite grapefrukt och en aningens hasselnötter. Vi tycker oss också i eftersmaken känna en liten,liten kryddighet som är tilltalande.
Syran finns fortfarande kvar och är i god balans med resten av vinet.

Vi drack det här första gången 2009 och det har utvecklats på ett bra sätt.

Betyg 3+.

tisdag 24 maj 2011

Dom Saint-Préfert Réserve Auguste Favier 2009

Mitt under ett vingårdsbesök i Valpolicella vibrerade mobilen (tyst läge). Systembolaget meddelade att beställda varor fanns att hämta. En vecka lite drygt före Italienresan hade jag lagt en order på en fl av vardera Chateauneuf-du-Pape viner från Bristly. Alla från Domaine Saint-Préfert och av årgång 2009. Vi missade dessa när årgång 2007 kom, desto mer spännande att prova 2009:orna.
I fredags var det så dags att testa den första. Vi valde Résérve August Favier.
Druvsammansättningen är 82% Grenache, 15% Cinsault och 3% Syrah på något ställe står det 5% Mouvèdre. Grenachen har lagrats på cementtankar medan de andra druvorna lagrats på 2-3 år gamla fat.
Alkoholstyrka är 15,5%.
Det kan sägas redan nu att alkoholhalten känner man absolut inget av.

Vi häller upp två stora glas ett par timmar innan det är dags att börja smaka av det.
Doften är stor och mäktig. Vi känner plommon, en kompott av röda bär, lite violer, örter samt lavendel kanske lite läder på slutet.
Smaken är en kompott av skogsbär, plommon(mogna), massor av örter och på slutet dyker den trevliga lakritsen touchen upp. En mycket lång och härlig eftersmak.
Vinet är väldigt ungt, men mycket gott redan nu. Det kommer att utvecklas fint de närmaste 5-10 åren.
Har man passerat 60 så väntar man inte 10 år. Den chansen tar man inte på ett vin som ger så mycket idag.
Det är mer kraft än elegans, men tusan så gott.

Betyg 4+.

måndag 23 maj 2011

Valpolicella del 6. "Stora Amaroneprovningen".

Sista kvällen är det dags att prova 5 st Amaroneviner. En från varje vingård.
Vi provar ett vin åt gången. Då vi provat alla fem ska vi försöka avgöra vilka fem amaroneviner vi provat. Vi kan väl kalla detta för en halvblind provning. Jag har som vanligt problem med att hamna rätt, men tycker att jag denna gång har en rimlig förklaring varför jag bara prickade två rätt.

Vin nr 1.
Doften är mycket svag. Vi kan nu inte skylla på att vi är utomhus.
Smaken är lite fruktig med körsbärstoner. Väldigt strävt, lite bitterhet i eftersmaken och alkoholen tränger fram. I eftersmaken är det nästan så att tungan krullar sig. Jag har inget minne att vi druckit en sådan här amarone. Känslan är att det finns potential men strävheten? Vi har bara fem alternativ och då får det genom uteslutningsmetoden bli en gissning på Bertarole, men det känns inte rätt. Hustrun gör samma slutsatser.

Vin nr 2.
Färgen är rubinröd.
Det doftar körsbär och torkad frukt med en liten örtighet.
Smaken är inte fullt utvecklad. Det finns en viss strävhet, men vi känner torkad frukt, körsbär och en viss pepprighet. Lite örter i den långa eftersmaken. Vi anar klass och väljer mellan Casa dei Bepi och Roccolo Grassi. Casa dei Bepi har nästan alltid en russinton och den känner jag inte så min gissning får bli RG. Hustrun gör ungefär samma analys.

Vin nr 3.
Vi känner en doft av jord eller mull. Jag påminner mig att jag vissa år har känt just detta hos Bertarole, men den körde jag på vin 1. Det finns även körsbär, skogsbär och en liten örtighet.
Smaken här känns full av frukt, körsbär och någon krydda. Vinet känns lite enkelt. Jag landar på Villa Monteleone och hustrun på Casa dei Bepi.

Vin 4.
Doften är stor och elegant.
Smaken är av tydlig körsbärs karaktär. En del örter och en lakritston på slutet.
Jag gissar på Casa dei Bepi, men det känns tveksamt. Hustrun är övertygad att detta är Villa Monteleone som vi besökte tidigare idag.

Vin nr 5.
Näsan möts av körsbär, skogsbär, lite svamp och kanske också lite vinbärsblad. Härlig arom.
I gommen känner vi av körsbär och en kompott av skogsbär och fina örter. Eftersmaken är lång och utdragen och då känns lite lakrits.
Här är både hustrun och jag överens Marion!.

Rätt svar var
1 Casa dei Bepi
2 Roccolo Grassi
3 Bertarole
4 Villa Monteleone
5 Marion

Jag fick således två rätt medan hustrun fick tre.
Av de övriga deltagarna var det faktiskt två som satte alla fem.

Casa dei Bepi som vin 1. Alldeles ofattbart. Finns inga likheter med vad jag kännt från tidigare årgångar. Förklaringen är att detta är 2006:an, som buteljerades för 20 dagar sedan.
En intressant erfarenhet att smaka det, men ganska ojust mot Viviani och framförallt mot Casa dei Bepi.
Jag ska köpa 4 flaskor och försöka ha minnet kvar av den strävhet vinet hade efter tjugo dagar på butelj.

Slutligen röstades en vinnare fram och det blev Marion!!

Söndagen avslutades med en gemensam lunch på Enoteca i Fumane. Väl värt ett besök.
De flesta andra åkte till Bergamo för att flyga hem till Sverige. Hustrun och jag åkte till Verona. Vi fick en lugn söndagkväll med middag på vår favoritkrog Cangrande. Vi åt en fantastisk tryffelmortadella, en canneloni med tryffel, mandel och en underbar bit anka.
Vi hade också måndag fm på oss innan vi for hem till Göteborg.

Därmed är vårt Valpolicella äventyr slut för denna gång. Vi kommer med all säkerhet att återvända!

söndag 22 maj 2011

Valpolicella del 5. Villa Monteleone.

Det är lördag och vi har "sovmorgon". Solen fortsätter att lysa på de svenska amaronefantasterna.
Vid 11-tiden hämtar bussen oss för att ta oss den korta sträckan till Villa Monteleone. Vingården ligger i den lilla byn Gargangago. Ägarinnan, Lucia Raimondi tar emot oss. Läs gärna historien om henne och hur hon blev vinmakare. Det gör du här.
Lucia berättar hur dom utvecklat vingården. Vi vandrar också runt i deras fantastiska hus från 1700-talet, där det också finns ett par rum för B&B.
Lunch intar vi i trädgården eller snarare parken, som är skyddad genom en italiensk variant av K-märkning. Under de mäktiga träden finner vi skugga och en behaglig temperatur. Vi bjuds på en enkel pastarätt och en fantastisk buffé. Till måltiden provar vi oss igenom VM:s viner. Hela tiden ackompanjeras vi av gökens ko-ko. Det blir lite av en paradisstämnining.

Valpolicella Classico 2009.
Liksom de andra Classicovinerna vi tidigare smakat är detta enkelt, men i den här miljön och till den här maten känns vinet väldigt rätt.
Färgen är tomatröd(fullmogen).
Det doftar lite körsbär och örter.
Smaken är fruktig, frisk och okomplicerad. Lite syrlig men med karaktär.
Betyg 3.

Valpolicella Superiore Ripasso 2008.
Färgen är mörkt röd.
Det doftar av körsbär, örter och en liten blommig touch.
Smaken är ganska kraftig med en stor fruktkoncentration. Vi känner körsbär, skogsbär och det finns en örtig ton i eftersmaken, som är hyggligt lång. På slutet känner vi av den torkade frukten som sänder signaler om amaronetoner.
Det här är den bästa ripasson från VM som vi smakat.
Betyg 4-.

Amarone 2006.
Villa Monteleone erhöll förra året för första gången tre glas  i Gambero Rossos Italian Wines för sin Amarone av årgång 2005. Vi väntar med spänning på vad glaset med 06:an ska ge.
Dett är vad man kallar en traditionell Amarone.
Färgen den är klar rubinröd.
Doftar körsbär, lite russin(inte för mycket) och ett uns kakao. En viss eldighet som upplevs positiv.
Smaken är stor av mogna moreller, skogsbär, lite choklad och aningens örtighet finns med oss. Det finns lite tanniner, men de är bara eleganta.
Vi dricker detta i slutet av lunchen och till parmesanen växer vinet ytterligare. Det känns ännu ung och man kan förvänta sig ytterligare utveckling. I vårt tycke den bästa amaronen från VM.
Betyg 4+

Rcioto 2005.
Vi avslutar lunchen med en recioto. Sötman finns där, men det finns ovanligt mycket syra och friskhet.
En recioto som är lite annorlunda än de vi druckit hittils. Den är därmed användbar till mycket mer än till efterrätter. Idag fick vi mandelkaka med färska jordgubbar
Betyg 4.

Det var ljuvliga tre timmar på Villa Monteleone. Hela stället utstrålar kontemplation.
Hustrun och jag har bestämt oss. Vi ska hit om några år när hon fyller 60. En mängd böcker att avnjuta i parken. Ljuvlig mat, ljumma sommarkvällar på närliggande restauranger. Ett operabesök i Verona.
Slowlife. Känslorna och fantasin rusar iväg.........

lördag 21 maj 2011

Valpolicella del 4. Roccolo Grassi.

Det är em och solen gassar. Tempen måste vara över 30. Vi har ätit lunch och är med bussen på väg till vingården Roccolo Grassi. Vi är nu så långt österut man kan komma i Valpolicella. I alla fall nästan. Vi är i en by som heter Mezzano di Sotto. RG:s ägor är på 12 ha och man producerar ca 30 000 flaskor
 Roccolo Grassi gränsar till Soave, därför gör dom ett vitt vin också.
Gården drivs numera av syskonen Sartori, Francesca och Marco.

Väl framme på gården möts vi av Francesca, som berättar om bakgrunden och lite historik om familjeföretaget. Marco ansluter efter ett tag och vi vandrar ut i vinfältet och sommarhettan( tycker vi nordbor) och Marco berättar om arbetet just nu. Snart är det dags att ta bort en av de två klasarna på skottet. Vi vandrar sedan runt i lokaliteterna. Rent och snyggt överallt. Hela gården utstrålar seriositet och noggranhet. Kvalitet är gårdens varumärke. Roccolo Grassi gjorde ingen amarone vare sig 2002, 2005 eller 2010. Marco fick inte den kvaliteten han önskade. Han vill inte överge korkanvändningen pga att vinet måste andas. Han exprimenterar med olika fabrikanter och korktyper för att få fram någon som passar honom.

Nu till provningen!
Vi börjar med Soave, La Broia, årgång 2009. Det här är ett vin som ska drickas ungt. Marcos råd är max 1-2 års lagring och servera det kylt! Druvan är 100 % Garganega.
Vi känner doften av lite exotiska blommor. Smaken är frisk, en liten blommighet och härliga mineraltoner.
Syran är stor och trevlig och ger en lång eftersmak. Inget komplicerat vin. Perfekt att avnjutas varma sommarvällar.
Betyg 3+.

Valpolicella Superiore 2007.
Druvblandningen är den samma som i amaronen och recioton dvs 60% Corvina, 15% Corvinone och 20% Rondinella och 5% Croatina.
Valpolicella Superiore görs på stockar som är 7-12 år gamla. Skördeuttaget har minskat från fem kilo till ett kilo per ranka de sista 10 åren. Den årliga produktionen är 18000 flaskor per år.  Marco vill ha en frisk, fruktig Valpolicella med finess. Den färska frukten är helt i centrum.
Marken är rik på vulkaniskjord, vilket ger en speciall karaktär. 40% av druvorna torkas under 20 dagar före pressning. Vinet lagras efter vinifieringen i franska ekfat varav 1/3 är nya och 2/3 är använda 2-3 år. Alkoholhalt 14,5%.
Färgen är rödsvart med en violet ton.
Doften är inte lika stor och mäktig som jag är van vid. Utomhuseffekt? Vi kan dock skönja lite torkad frukt, moreller och aningens örtighet.
Smaken är inte fullt utvecklad. Det känns att här finns potential, bara den får vila 1-2 år. Ja, den klara säkert 10 års lagring. Vi känner lite körsbärskärnor med en viss strävhet, lite söt frukt finns där också. Örter finns  och i slutet lite kaffe och lakrits.
Det här har varit min absoluta favorit bland Superiorevinerna. Jag skrev om årgång 2005 här. Jag har kvar en flaska av årgång 2004 och den vara makalöst bra för drygt ett år sedan, då jag senast drack den.
I nuläget blir det en fyra med potential till en femma.
Betyg 4.

Amarone 2006.
2006 anses allmänt som ett mycket bra år för amarone. Det är nog lite tidigt att uttala sig om dessa viner, då amarone kräver minst 5-7 års lagring för att komma till sin rätt.
Marcos filosofi är att få fram ett  fräsh vin, men samtidigt med mycket koncentrerad frukt. Druvorna torkas kortare period än många andra producenter, fram till december istället för januari/februari. Genom att göra en extrem "green harvesting" och selektering på fältet så fås en oerhört koncentrerad och kraftfull druvfrukt, som samtidigt är ren och fräsh i sin smak. Det är inte för inte som Roccolo Grassis viner är bland de mest eftertraktade och svårtfångade vinerna i Italien. Vår kvot i år är 3 fl per deltagare.
Så här har bedömningen varit
Betyg i Italian Wines (Gambero Rosso): Tre glas: 1999, 2000
Två glas: 1998, 2001, 2003, 2004
Om 2006:an har vi gjort följande noteringar:
Färgen är rubinröd med dragning åt ljusare. Slutsats vinet är ungt.
Doften är stängd. Utomhusprovning är problem, men i det här fallet tror jag mer på att vinet inte luftats ordentligt samtidigt som det är för ungt. Dock körsbär går att känna parat med en viss örtighet.
Smaken: här öppnar det sig lite mer även om den fortfarande är tämligen sluten. Vi känner trots allt lite torkad frukt, körsbär, choklad och en angenäm kryddighet. Allt det vi vill ha i en amarone finns där, men blommar inte ut på ett fullskaligt sätt. Den lovar suveränt mycket, men de flaskor vi får köpa får allt finna sig i ryggläge ytterligare 4-5 år. Det är nog första gången som jag inte ger RG en solklar femma.
Första gången som en parentes dyker upp. Det är en prognos om vad som inträffar om man väntar 4 år.
Betyg 4+  (5).

Recioto 2007.
En av mina favorit reciotos. Årgång 2005 gjorde mig alldeles hänförd och den skrev jag om här.
Nu är det alltså årgång 2007  som gäller.
Vinet har inte öppnat sig ordentligt. Det är återigen ett ungt vin som känns lovande.
Färgen är mörkt rubinröd.
Det doftar av körsbär och torkad frukt.
Smaken har en fin blandning av söt frukt och behaglig syra.
De flaskor vi köper får vila ett par år och sedan hoppas vi på samma utveckling som på 05:an.
Betyg 4.

Vi avslutade provningen med Recioto di Soave. La Broia. 2008.
Denna variant av sött vin smakar vi bara när vi är på besök hos RG. Dom gör inte så många och dom som säljs är ett fåtal. Färgen är gyllengul.
Det doftar av blommor och bär, lite torkad frukt finns där också
Smaken är en blandning av torkad frukt, lite russintoner, fin syra. Det är sött men inte kladdigt. Personligen fördrar jag den röda recioton.
Betyg 3+.

fredag 20 maj 2011

Valpolicella del 3. Marion.

Efter frukost är det samling för avresa till en vingård vi aldrig besökt tidigare. Spännande! Strax före nio åker bussen österut. Öster om Verona ligger den lilla dalen Marcellise, där en ny vinstjärna har vuxit fram: Marion.
Gården är på 8 ha och man gör ca 35 000 flaskor per år.
Våra ciceroner är Stefano och Nicoletta Campedelli. Dom driver verksamheten ihop med Stefanos broder Marco. Omgivningarna är otroligt vackra. Innan provningen vandrar vi runt bland vinrankorna medan Stefano berättar om arbetet på gården just nu och de närmaste veckorna. Vi har lite över 30 grader och solen steker på, så när vi får söka skugga för att börja prova deras sortiment känns det väldigt bra.

Dags för lite noteringar om de viner vi smakade. Jag tar dom inte i den ordning vi testade utan börjar med de för Valpolicella lite mindre vanliga.

Marion Teroldego 2007, Veronese IGT
Vinet är gjort på 100% Teroldego.
Detta är en druva som hustrun och jag endast druckit någon enstaka gång. Senast var nog tio år bort i tiden. Druvorna är kloner från Foradori i Trentino.
Färgen är mörkröd nästan svart.
Doften är lite speciell: en viss sötma av typen russin kan skönjas, liksom en del vanilj och lite kola.
Smaken domineras av körsbär och vanilj och därbak finns lite lakrits.
Vinet har legat 2,5 år på ekfat och detta känns verkligen.
Det är alltid spännande med druvor, som man inte har så stor erfarenhet av, men detta är inte riktig i vår smak.
Betyg 2+

Cabernet Sauvignon IGT 2007.
Vinet är gjort på 100% Cabernet Sauvignon. En del av skörden  läggs för torkning i 30-40 dagar och en annan del får hänga kvar på vinstocken  och når därmed en supermognad. De båda vindelarna blandas inte förrän efter 30 månader. Under tiden ligger de på fat av slovensk ek.
Vinet har en intensiv rubinröd färg med en violet kant.
I doften känner vi bär och kryddor.
I gommen känner vi blåbär, björnbär och lite svarta vinbär. Smaken är tämligen rund, men det finns lite behagliga tanniner. Eftersmaken är ganska lång och lite kryddig med en lakritston. Vi kan ana oss till lite vanilj, men här är den inte alls störande.
Det här vinet tilltalar oss betydligt mer.
Betyg 3+.

Borgomarcellise Valpolicella DOC 2009.
Vinet är gjort på 60% Corvina grossa, 20% Rondinella, 10% Corvina gentile samt 10% Croatina.
Även denna Valpolicellan känns enkel och lite tunn, men med en friskhet.
Druvorna skördas i två omgångar, där dena omgången lagras max 12 månader på slovenska ekfat och den andra laddning på stålfat. Precis innan buteljeringen blandas vinet.
Färgen är ljust rubinröd.
Doftmässigt känner vi körsbären, lite skogsbär och någon liten örtighet.
Doften går igen i smaken kanske är körsbären lite tydligare. Lättdrucket och inget att spara.
Betyg 3.

Valpolicella Superiore 2007.
Druvorna är i stort de samma som i Valpolicellan bara lite mindre av Croatina, men kompletterad med några andra druvor bl a Teroldego.
En del av druvorna plockas i slutet av september och får torka i ca 40 dagar. En del får hänga kvar och nå en "supermognad" och plockas i början av oktober. Varje laddning ligger var för sig på på små ekfat i ca 30 månader för att sedan blandas och buteljeras.
Färgen har en mörkröd ton med en violet nyans i glaskanten.
Doften kännetecknas av skogsbär, körsbär och aningen anis.
Smaken: här känner vi körsbären väldigt tydligt, men kompletterad med lite örter och behagliga tanniner.
I svansen dyker det upp vinbärsblad.
Vi gillar det här vinet som är gott idag och klara flera års lagring.
Betyg 4.

Calto 2005.
Här har man blandat 60% Superiore med 20% Amarone och 20% Teroldego.
Superioren slår igenom rätt rejält.
Vi har svårt att förstå en sådan här blandning. Vi försöker se det positivt dvs en exprimentlusta  att nå högre och vidare.
Betyg 2.

Amarone 2007.
Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 20%, Rondinella 10% samt 10% av Croatina och andra druvor. Druvorna plockas i september och får sedan torka i 3-4 månader. Jäsning sker under 40-50 dagar och tappas på 350 liters fat av slovensk ek. De lagras där i ca 36 månader.
Färgen har en intensiv rubinröd nyans med lite violet i kanten.
Doften: körsbär, björnbär, torkade plommon
Gommen möts av en palett av torkad frukt, körsbär, skogsbär. Eftersmaken är lång och utdragen, mot slutet dyker peppar, örter och lite lakrits upp. Vinet har redan nu en mjuk och rund smak. Allt är i mycket fin balans.
En riktigt god amarone som är drickfärdig redan nu, men signalerar ett långt liv, där fortsatt utveckling är möjlig. Resans första femma känns självklar.
Betyg 5-.

torsdag 19 maj 2011

Valpolicella del 2. Viviani.

Kvällens provning hölls på den fantastiska restaurangen Trattoria Alla Routa.
Den är högt belägen med utsikt över stora delar av Negrardalen. Du hittar mer info här.
Vi har tidigare skrivit om vårt första möte med syskonen Viviani. Vill du läsa om detta klickar du här.
Viviani ses av många som en av arvtagarna till de två legendariska producenterna Dal Forno och Qintarelli. Vivianis viner får påfallande ofta höga betyg i Italian Wines.
Årsproduktionen ligger totalt på ca 70 000 flaskor. Vi ser framemot en spännande provning.

Den här gången hölls provningen av Claudios fru, bördig från Holland. Det var inte riktigt samma känsla och entusiasm som i de provningar Cinzia eller Claudio hållit.
Provningen ägde rum utomhus, vilket försvårar = minskar doftintrycken.
Under provningen serverades vi några smårätter, vilka var mycket trevliga.
Nu lite om vinintrycken, men tyvärr har de anteckningar jag förde förkommit. Det blir att försöka minnas vilka intryck vinerna gav. Årtalen är därmed också lite osäkra.
Först ut var deras enklaste vin en Valpolicella Classico 2009.
Den känns lite tunn även om den har mer karaktär än Bertaroles(från förra blogginlägget). Våra smakpreferenser har gått i den riktningen att vi önskar oss lite mer pondus.
Druvsammansättningen är Corvina Veronese: 75%, Rondinella: 20% och Molinara: 5%.

Färgen har en dragning åt röda vinbär, fullmogna med djup röd färg. Doftmässigt skönjer vi körsbär samt en liten mandeldoft. I gommen brusar körsbären fram och i eftersmaken känner vi en aningens röda vinbär. Detta är ett enkelt, lätt drucket vin som passar bra till Pizzan en sommarkväll.
Betyg 3

Näst på tur står ett favoritvin i form av Campo Morar 2008. Detta är en Superiore med Ripasso- inslag. Vill du veta mer om hur vinet tillverkas så kolla här.
Jag minns inte vilken druvsammansättning vinet har. Jag utgår då ifrån att det ungefär den samma som i Classicon och det är vilka druvstockar som klasarna plockas från, men framförallt tillverkningsprocessen som gör att det skiljer sig så mycket från Classicon.
Årgång 2005 fick tre glas i den italienska vinbibeln Italian Wines 2009.

Doften har en god körsbärston, lite choklad och kaffe samt lite blåbär tycker vi oss känna.
Smaken är stor med en bärkompott av moreller, blåbår och björnbär. I bakgrunden känner vi toner av såväl choklad som kaffe. Eftersmaken är riktigt lång och bärig. Vinet känns fortfarande ungt och mår säkert bra av något års lagring.
Betyg 4+.
Vin nr tre är deras standard Amarone 2007.
70% Corvina Veronese samt 30% Rondinella är vinet gjort av.
Vinet är fortfarande lite knutet. Färgen har en trevlig rubinröd färg.
Doften har en tydlig körsbärston. Man märker inte mycket av den russinton som brukar prägla detta vin, däremot kan vi ana lite choklad.
Smaken är lite eldig med mogna körsbär(moreller) och chokladsmak. Tanniner finns här som inte är helt avslipade ännu. Vinet har en bra balans och vi tror på bra utveckling.
Betyg 4.

Nu är det dags för Casa dei Bepi. Vivianis prestigeamarone. Ett vin som vi i tidigare årgångar rankat som något av det bästa som finns i amaroneväg. Vi får smaka årgång 2005, men det är 2006:an vi får köpa, då 2005:an är så gott som slutsåld. Det är samma druvsammansättning som i standardamaronen.
Doften bär spår av körsbär, någon liten russinton. Den här doftar mindre än vad vi är vana vid. Vi tror att utomhusprovningen är orsaken till detta.
Smaken är kraftfull med mogna körsbär, lite blåbär och i bakgrunden smyger sig lite toner av kaffe och choklad omkring. Vinet känns fortfarande väl ungt men vi anar den sedvanliga elegansen. Vi tror på en stor utveckling inom ett par år. I nuläget når den inte upp till den sedvanliga femman vi brukar ge detta vin.
Betyg 4+.

Det sista vinet vi får prova är Recioton 2007.
Samma druvor i recioton som i amaronerna.
Färgen är mörkt rubinröd.
Det doftar torkad frukt och en hel del körsbär.
Smaken är fylld av en sammetslen, sötfyllning av torkad frukt och en tilltalande friskhet. Visst är det sött men inte kladdigt.
Betyg 4.

onsdag 18 maj 2011

Valpolicella del 1. Le Bertarole.

Hustrun och jag är nyss hemkomna från en resa med Clubamarone i Valpolicella. Vi kommer att i sex delar redovisa våra egna intryck av de fem vingårdar vi besökte samt lämna korta kommentarer om de viner vi fick prova.
Den som vill veta lite mer om Valpolicellas olika vintyper hittar detta här.

Le Bertarole.
Den här gården ligger precis i utkanten av samhället Fumane ca 15 km nordväst om Verona.
Ägare är familjen Venturini. Gården är ett familjeföretag, där sonen Marco på en ganska hygglig engelska tar oss igenom gårdens viner. Han är också gårdens vinmakare.
Detta är en liten producent som gör runt 35 000 flaskor. Man har den egenheten att på varje flaska står det hur många flaskor man gjorde det aktuella året samt att varje flaska är numrerad.
Du kan få mer info om Le Bertarole här.

Valpolicella Classico " Le Filagne" 2010.
Gårdens enklaste vin, som är gjort på 70% Corvina , 20% Rondinella och 10% Corvinone.
Det är ett ungt och enkelt vin, lite ljusare i färgtonen än de övriga vinerna. Tämligen lättdrucket med smak av körsbär och hallon. En liten örtkrydda kan kännas i eftersmaken.
Ovanstående beskrivning går igen i så gott som alla Valpolicella Classico vi provade.
Vi tycker numera att nästan alla Valpolicella Classico viner känns väl tunna, men till en enkel pastarätt eller pizza slinker det väl ned.
Pris 4,5 euro
Betyg 2+

Valpolicella Classico Superiore Ripasso 2008.
Här är druvsammansättningen 40% Corvina, 30% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Det här vinet här lite mera karaktär. Lite mörkare i färgen. I doften känner vi lite körsbär samt en liten krydda. Smaken: här går körsbären igen med tillägg av fin hallonton, lite ört och krydda kan vi känna och med en medellång eftersmak.
Detta är mer i vår smak.
Pris 9 euro.
Betyg 3-

Amarone della Valpolicella 2007.
Man gör numera två varianter dels Podere Cariano och dels Podere Le Marognole.
Den förstnämnda är en nytillkommen variant. Druvsammansätnningen är den samma dvs 30% Corvina, 40% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Cariano kommer från vinodlingar i dalen medan den ursprungliga Marognole kommer från vinodlingar på lite högre höjd. Carianon kostade 17,5 euro medans Marognole kostade 25 euro.
Vi föredrar den ursprungliga amaronen dvs Marognole.
Färgen är mörkröd.
Doft: Här känner vi körsbär, katrinplommon, lite färska fikon, en viss örtig doft, lite läder och någon liten mandel ton .
Smak: En viss eldighet( inte störande), friska fruktsyror och balanserade tanniner. Körsbären finns där med lite bärkompott men även någon kryddig ton. Eftersmaken är ganska lång och i slutet känns den där trevliga lilla bittra tonen som ofta utmärker amaroneviner.
Tanninerna pekar på att det här kommer att bli bättre med några år i källaren.
Betyg 4-

Cariano, "låglandsamaronen" känns bara lite tunnare i varje moment. En billigare men också ett mycket enklare amaronevin. Detta kändes inte nödvändigt.
Betyg 3.

Vi avslutade med att prova deras Recioto 2007.
Druvsammansätningen är här 50% Corvina, 20% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Ett sött vin men ändå med en viss friskhet.
Betyg 3+

Detta var tredje gången vi besökte Le Bertarole. Förra gången vi var där tyckte vi oss märka en viss försämring av gårdens viner. Denna provning var genomgående bättre, vilket gladde oss.
Det är väldigt lätt att tycka om den genomsympatiske Marco, som verkligen bjuder på sig själv.

Gården är verkligen värt ett besök, även om den i vår ranking inte hamnar i topp tre.

onsdag 11 maj 2011

Pal Sun 2004, Villa Monteleone

I helgen hade vi en chokladefterrätt. Vi drack en recioto till denna.
Den som vill veta mer om recioto rekommenderar jag att kolla här.

Vi är mycket förtjusta i recioto till chokladefterrätter eller till ostbrickan. Visst är vinet sött, men blir sällan sötsliskigt. Istället känns det ofta friskt.

Vi drack Pal Sun 2004.
Vinet kommer från Villa Monteleone. Det finns information på svenska som du kan läsa här.
Druvorna är Corvina, Corvinone och Rondinella.
Doften är packad av torkad frukt, mörka bär och en trevlig kaffeton. Det känns med en gång att här är det elegans som gäller.
I gommen känns de mörka bären tillsammans med den torkade frukten tydligt. Sötman finns där, men blir aldrig påträngande. Mycket balanserat. I eftersmaken känner vi igen kaffetonen från doften. Långt och njutbart.

Vinet når visserligen inte den recioton från Roccolo Grassi vi drack och skrev om för någon månad sedan, men vi tycker att det tillhör de bättre recioton vi smakat.

Betyg 4

måndag 9 maj 2011

Bordeaux vs Chateauneuf du Pape

Lördagkvällens måltid var lite grekinspirerad, men då vi inte har några grekiska rödviner hemma (borde åtgärdas) så plockade vi fram ett Bordeauxvin och en Ch9dP.
De funkade båda bra till lammfärsbiffarna och klyftpotatisen.

Båda vinerna fick två timmar på karaff innan vi började sörpla i oss dem.

Lafleur Laroze Grand Cru 2005.
Vinet kommer från Saint-Emillion Grand Cru och är gjort på 70% Merlot och 30% Cabernet Franc.
Detta är slottets andra vin.
Doften är inte stark men ändå tydlig. Vi känner en svag vinbärsdoft mer åt röda än svarta parad med hallon och läder.
I gommen träffar vi på mer vinbär fast nu mer svarta än röda, lite körsbär och hallon tycker vi oss känna. En liten jordighet finns med i bakgrunden. Tanninerna är ganska så avrundade och mjuka.
Vinet känns klart för att drickas nu, men klara säkert ett par år till.
Vi är inga Bordeauxfantaster.Vi köpte en låda med "Petits Chateaux" från Winefinder i vintras.
6 sorter ggr 2 flaskor. Detta var vin nr 3 och hittills bäst. Inget stort vin men ändå trevligt.

Betyg 3+.


Domaine La  Barroche Chateuxneuf du Pape Signature  2007.
Återigen en flaska från den mycket hypade årgången 2007.
Vi drack en flaska av det här för ett år sedan och den fortsätter att leverera.
66% kommer från druvan Grenache och resten från Mourvèdre, Syrah och Cinsault.
Importören Bristly skriver om producenten här.
Doften är tilltalande och vi tycker oss känna en frukt- och bär-doft (definitivt hallon) och örter.

Smaken är kraftig och vi känner en söt och mörkfrukt, trevliga syror, lite peppar och en viss örtighet kanske lagerblad.  Eftersmaken är lång och trevlig med en behaglig ton av lakrits. Tanniner finns det en del av, men de är väl integrerade med syran och frukten.
Vi gillar det här skarpt. Kanske borde det finnas ett plusstecken bakom betyget.

Betyg 4

söndag 8 maj 2011

Camille Savès Millésime 2004

Hårt arbete i trädgården har präglat lördagen. För att få räta på ryggen så en tjurrusning intill datorn för att kolla travet.
Ikväll har vi våra goda de vännerna P och N på besök. Vi lärde känna varandra 1986 när vi drog igång ett dagiskooperativ. Vår enda chans då att få till barnomsorgen. Våra liv har sedan följts åt. Barn i samma åldrar. P och jag själv är årsbarn. Hustrun och N är årsbarn. 10 år i samma hyrda stuga vecka 7 för sportlov. Det finns mycket att minnas och mycket att diskutera.

Kvällen börjar med ett glas bubbel från Camille Savès. Numera vår huvudleverantör av skumpa (via Franska Bolaget). Vi dricker resten av champisen till en förrätt på omelett och nässlor kombinerat med en lättrökt kalkonskiva.

Camille Savès Brut Millésime 2004.
Franska Bolaget ordnade leverans för ett par veckor sedan. Längre än så gick det inte att hålla sig. Den måste bara testas.
Den här är gjord på 80% Pinot Noir och 20% Chardonnay från Bouzy och mer än 35 år gamla stockar.
Doften kännetecknas av äpplen, lite citrus i kombination av röda bär och en angenäm liten brödighet i bakgrunden.
Smaken är läcker och frisk med äpple, citrus, lite mineraltoner och den typiska Pinot Noir tonen av röda bär. Syran är uppfriskande och trevlig. En god moussekänsla.
Strax under 300 kr kostar detta och måste därmed betraktas som ett fynd!
Betyg 4+

Nu väntar trädgårdsarbete så resten av lördagskvällens viner kommer i ett senare inlägg.

lördag 7 maj 2011

Sforzato di Valtellina 2005

En ny arbetsvecka är så lagd till handlingarna. Veckohandlingen är avklarad.
Jag hann peta ner några rader med fröer i trädgårdslandet. En runda ner till naturervatet Näsbokrok.
Naturen har på ett par veckor gått från vinter till försommar. Det går för fort. Jag vill ha långsamt tempo, så att jag kan njuta av varje förändring i naturen. Ett ålderstecken?

Vi har tagit den enkla vägen ut idag dvs hustrun har på Ingelsta kalkon i Saluhallarna i Gbg inhandlat två olika crepes innehållande, just det, kalkonfykllning. Det ena med rökt kalkon och det andra en stuvning med kalkonbröst och svamp. Väldigt, väldigt gott.

Innan maten provar vi två viner. Det ena vinet är Vivianis Campo Morar som jag skrev om i förra blogginlägget. Det är två glas kvar i flaskan som öppnades tre dagar tidigare. Fortfarande mycket gott, kanske inte samma spänst, men det funkar riktigt bra ihop med maten.

Vin nr 2 konstaterar vi att detta är nog inget matvin. Vi dricker några klunkar innan maten och gör bedömningen att vi fortsätter med detta vin på egen hand efter maten.

Sforzato di Valtellina "Albareda" från Mamete Prevostini.
Vinet är gjort på 100 %  Nebbiolodruvor som efter skörden fått torkat fram till januari. Det betyder att på så sätt blir vinet Valtellina-dalens amaronevin.
Valtellina är en liten by i alperna i norra Lombardiet. Byn har runt tio vinproducenter.
Mamete Prevostini räknas som en av de allra främsta.
Det här vinet fick tre glas i den Italienska Vinbibeln "Gambero Rosso" 2009.

Vi är inte särskilt bekanta med viner från det här området, därför finns en viss spänning och nyfikenhet.

Färgen är tegelröd. Nebbiolodruvans lite ljusare ton känns igen.
Doften kännetecknas av ljusa bär: hallon, smultron, körsbär och en kryddighet(vitpeppar)
Smaken är stor, varm, bärig, lite syrlig och lite pepprig även en viss örtighet finns med på slutet. Tanninerna är mycket mjuka och lena inte alls som Barolovinerna. Trots torkningen av druvorna känner vi inte mycket av russinsyndromet.
Eftersmaken är lång och utdragen. Precis när man tror att det är över dyker en stark lakrits smak upp.
Det var överaskande. Vi prövar igen. Jo, precis samma effekt igen. Detta är kvalitets lakrits!

Med en metod som påminner om hur amaroneviner görs, så blir det naturligt att vi jämför med de många bra amaroneviner vi druckit. Då föredrar vi amarone, men detta är ju just våra smakpreferenser.

Betyg 4

fredag 6 maj 2011

Vivianis - igen!!

Så var det dags för returmötena i Champions League. Vi dricker gärna rött vid dessa tillfällen. Mycket gärna italienskt. Hellst av allt amarone!
Den här veckan testade vi två av Vivianis viner.
Vi valde deras "Standardamarone" mot deras Valpolicella Classico Superiore "Campo Morar". Båda från 2005.
Den som vi läsa lite om vårt första möte med syskonen Viviani kan göra det här.

Amarone della Valpolicella 2005.
Färgen är mörkt klarröd. Inte lika mörk som många andra amaroneviner.
Näsan möts av en stor och elegant doft av körsbär. De där lite mörkare och sötare. Vi kallade dom för moreller där jag tillbringade somrarna som liten. Man kan ana russintonen men inte mycket mer. Vi känner också  lite kakao i bakgrunden. Deras prestige amarone " Casa dei Bepi" fyller hela rummet med russintonen, medan i den vanliga amaronen kittlar den bara lite elegant i bakgrunden. Trevligt!
Smaken är stor och underbar. De mogna morellerna känns mycket tydligt blandat med en härlig ton av choklad. Tanninerna är med oss, men de är mjuka på det där härliga viset som gör att denna amaronen passar bra till maten. Eftersmaken är lång och elegansen finns där hela vägen. Visst finns här kraft, men hela vinet utstrålar balans och elegans.
Bra till mat: kötträtter eller pastarätter. Bra på egen hand.

Betyg 4+

Valpolicella Classico Superiore "Campo Morar" 2005.
Detta är i vårt tycke ett riktigt gott vin som passar bra till mat, men också klarar sig bra på egen hand.
Är det en ripasso eller en "vanlig" Superiore. Ja, döm själva. Vinet görs på följande sätt:
Druvorna skördas första eller andra veckan i oktober på området Campo Morar. 50% av druvorna vinifieras omedelbart. De andra 40% genomgår en "appassimento" (torkning) i ungefär en månad och får därmed en stor koncentration av druvans alla egenskaper. I november mosas druvorna och efter macereringen blandas denna jos med josen från oktober. I slutet av mars tillsätts en liten skvätt av amarone dreggen.
Ett riktigt gott vi har man då fått fram, som klarar lagring i vinkällaren  5-10 år.
Detta är ett vin med kraft och elegans.

Näsan möts av en finstämd doft av körsbär, lite plommon samt lite kaffetoner.
Smaken är stor och vi tycker oss känna en bärkompott av moreller, blåbår och björnbär. I bakgrunden känner vi toner av såväl choklad som kaffe och där lurar minnsann också lite lakrits?
Eftersmaken är riktigt lång och bärkompotten känns ända in i mål!!

Betyg 4+

tisdag 3 maj 2011

Röda variationer

Brodern med sambo återvände till Västerbotten på Valborgsmässoafton. En vecka med försommarvärme fick dom njuta av på västkusten. Dagen innan de åkte hem var hustrun och jag tillsammans med deras äldste son och sambo på en vinprovning med lite mat. Vi serverades vit sparris med drivor av parmesan, grillad kyckling och en god sallad.

Vi bjöds på fyra viner. Till att börja med blint och vi lyckades placera två av dessa i rätt distrikt, men de två andra var vi helt ute och cyklade på.

Vin 1: Masi  Amarone Costasera 2006.
Det var väl ingen större bedrift att vi kunde placera detta som en amarone, dels brukar det ofta dyka upp i hans urval, dels drack hustrun och jag nyligen årgång 2001 som jag skrivit om här.
Vi drack också ett glas av deras 2007:a i Rom.
Den här är ganska snarlik 2007:an
Doftar av frukt: plommon och körsbär, lite krydda finns där. Smaken är typisk amarone med plommon och körsbär i stor koncentration, liten kryddighet och även en viss lakrits ton kan skönjas.
Fortfarande känns den väldigt ung. God idag men kan nog fortsätta att utvecklas.
Ingen stor amarone men ganska pålitlig.
Betyg 4.

Vin 2. Massolino Barolo Parafada 2005.
Vi kunde naturligtvis inte ange årgång eller tillverkare. Den kompetensen har vi inte, men väldigt nöjda med att gissa på nebbiolo och barolo. Vi har inte större ambitioner än så.
Lite vyer från Massolino kan du hitta här och lite fakta på svenska hittar du här.
Detta vin är gjort på 100% Nebbiolo.
Färgen är tegelröd. Det ljusaste av de fyra.
Näsan möts av en tämligen svag doft men vi tycker oss ana en viss frukt, lite söta bär kan vi även känna samt ngn liten krydda på slutet.
Vinet har inte öppnat sig och känns slutet. Vi tycker ändå att vi kan känna eller snarare ana solmogen frukt och lite bär i smaken. En viss kryddighet känns också. Syran som det finns ordentligt av är i god samklang med frukten. Vinet känns komplext och är väldigt tanninrikt. Brodern gillar sånt här medan min hustru har svårare för dessa tanniner. Eftersmaken är mycket lång. Vi provar den under hela kvällen, men den vill inte öppna sig.
Det känns att här finns det potential, men att det behöver några år på rygg 
Den flaskan som jag själv har ska nog få 2-3 år på sig innan jag korkar upp.
Betyget bli lite i underkant då det inte känns riktigt drickfärdigt.
Betyg 4

Vin 3 Finca Las Palmas Cellar Selection Special 2007.
Producent är Bodegas Trapiche, Argentina. Vinet kommer från odlingar i Uca Valley några mil söder om staden Mendoza i västra Argentina.
Huvuddruvan är Malbec(55%) med en stor tillsats av Cabernet Sauvignon(25%) och två andra druvor står för de resterande 20 procenten (Petit Verdot och Cabernet Franc).
Färgen är kompakt mörkröd.
I näsborrarna känner vi doften av plommon, något svartvinbär samt lite trevlig mintchoklad.
I gommen möter vi en mycket trevlig fruktsmak. Plommon absolut, spetsad med ett uns choklad och lite örter. Eftersmaken är lång, men just som vi ska brista ut i lite superlativer stöter en liten besk smak till.
Överaskade blev vi. Vi tar en klunk till och precis när vi tror att eftersmaken är över stöter det beska till. Grön paprika, stjälikhet och störande är det.
Månne försvinner det efter något år även om det känns tveksamt.
Det var länge sedan jag drack Malbec. Det var på den tiden då plånboken mestadels tillät priser i höjd med Alamos Malbec, så vår erfarenhet är ringa av Malbecdruvan.
Det känns som  att Malbec borde vi utforska lite mer. Det här vinet är ju gott ända till den sista eftersmaken förstör vårt intryck.
En som har skrivit en del om Malbec är Niklas J på sin blogg från 2010. Du kan läsa om det här och
lite varstans på hans blogg.
Tyvärr en solklar 4:a som  landar på en 3:a.
Betyg 3 

Vin 4 Domaine Du Vieux Lazaret 2007.
Jag var så säker på att detta inte var en Chateauneauf-du-Pape. Jag har druckit en del 07:or det senaste året. Det har blivit ett område jag gillarallt mer, men denna var inte alls i samma klass som tidigare saker se här och här.
Det är en druvblandning av Grenache, Syrah, Mourvèdre, Cinsault och Counoise.
Doften är fylld av frukt, definitivt känner vi plommon och hallondoften men vi känner inte örterna som jag tycker höjer Ch9dP väsentligt och inte heller den där lilla lakritstonen.
Det är ungefär detsamma med smaken. Jag saknar örterna och tonen av lakrits.
Förstå mig rätt. Vinet är inte dåligt på något sätt, men för mig levererar det inte det jag ser framemot i Ch9dP.
Betyg 3.